rebecccaaaa

Minns dagen du lämnade oss som om det vore igår..
Jag håller på och göra mig iordning för att träffa Martin, sätter mig vid msn och ser att Sandra heter Rip Danii, jag minns att jag tog fel på vilken av Sandra som hette det och beklagade sorgen och frågade därefter vem det var som gått bort, och fick svaret att det var min Daniela och att jag skulle ringa Carro så fort som möjligt, jag fattade absolut ingenting men jag ringde Carro och hon säger med korta ord, ring Jeanette och kom till odensvi där jag och Anna väntar på er, så byter om i lugn takt och ringer Jeanette och upprepar vad jag hörtt men att jag inte trodde på det. Vi möts upp och cyklar mot odensvi då vi på vägen skämtar och tycker dom är dumma som drar så sena april skämt. När vi kommer dit ser jag att Carro är röd sprängd i hela ansiktet medans Anna ser ut som ett frågetecken. Jag frågar om det verkligen är sant och att jag inte tror dom alls. Carro ger mig sin mobil och säger ring hennes pappa om du inte tror mig. Det kan du ge dig på att jag tänker göra. Den var avstängd. Då ber hon mig ringa Danielas pojkvän vilket vi gör och bestämmer att vi ska mötas vid skiljebo cntrum. De var några där redan och alla ser förvirrade och deprimerade ut, men jag tänkte att jag tror det inte förrän jag ser det med mina egna ögon. Hon låg fortfarande på sjukhuset då. Vi började vandra dit och jag bestämmer mig för att ringa Mamma som jobbar i närhetenoch berätta vad som hänt men hon var inte tillgänglig då men som tur är det hennes kompis som svarar och hon hörde på mig att något inte var som det skulle så jag skulle förklara och brister ut i gråt, jag får prata med Mamma och hon säger att hon ska komma dit så fort hon kan.
Vi kommer upp på avdelningen, jag ser mig omkring och till höger sitter hela hennes familj i sorg och tårar. Vi får gå in i rummet direkt.
Där ligger hon, min syster min ängel mitt ALLT. Kommer förevigt ha den bilden kvar i mitt huvud. Tankarna snurrade även fast jag såg henne ville jag inte förstå att jag aldrig mer kommer få se min älskade Daniela vid liv igen? Allting var ofattbart.
Sånt där händer bara i film? eller hur? Det finns inte en chans på hundra att jag någon gång skulle bli av med en av mina bästa vänner?

Minnesstunden hölls vid skrapan. Det var fullt med folk, och alla sörjde hennes bortgång.

Men det var en tanke som slog mig dagligen fram tills de att begravningen tog rum. Vet hennes Mamma? Har dom fått tag i henne?
Hon bodde nämligen i stockholm och var inte alltid så lätt att å tag i. Jag var där en gång med Daniela och hennes Mamma var verkligen helt underbar, hon älskade Daniela högst på denna jord och det syntes så väl.

Begravningen kom och kyrkan var fullsatt, folk stod ihopp tryckta längst bak. Jo hennes Mamma var där, jag minns att hon sa något på spanska när hon gick förbi men inget mer, jag tänkte hon känner inte igen mig men det gjorde mig inget hon var där och det var det som räknades för mig. Jag satt på andra raden precis bakom henne. Allt var så fint, minnen, tankar, kärlek och tårar var det enda som existerade. Efter begravningen kramade hon mig länge, jag minns det så väl, fick ont i hela hjärtat det var som en kniv? Ja kunde känna hennes smärta.
Jag och mina tjejer var kvar till sist, prästen var också med. Han sa att vi kunde ta en varsin ros från hjärtat dom hade ovan på kistan vilket vi gjorde, jag kommer aldrig göra mig av med den rosen.